Från det här fängelset av räls.Nu har jag haft den i snart två månader och fyfan vad jag har tröttnat. Att inte få käka vad jag vill, för att sedan käka det ändå och bara känna hur allt fastnar i hela käften. För att sedan spendera de kommande två timmarna åt att få ut matrester. Att frivilligt gå att spänna skiten så ofta att man aldrig hinner uppleva känslan av att inte ha konstant någon slags smärta någonstans i munnen eller huvudet. Och låt mig inte ens gå igång på att prata om hur jag ser ut när jag ler eller överhuvudtaget pratar. SNÄLLA KAN NÅGON BARA TA UT DEN UR MIN KÄFT. Men nej, så roligt ska vi inte ha det. Tre år kvar. Tre år till av paradiset. 

 

Skämtar inte, såhär känner jag mig när jag skrattar.